Tålamod, tålamod....

Inte min starka sida precis, det vet alla säkert. Idag har det ställts på sin spets och jag var tillbaka i unga år då jag kunde bli helt vansinnig.

Min almanacka igår fick mig att inse att jag skulle nog försöka få igång den där apparaten som står och blänger på mig.

Det kändes inte som något roligt promenadväder så jag tog itu med Cameronmaskinen istället. Annars slutade det rätt snabbt att snö och ingen snö blev kvar på marken.

Alldeles genast blev jag helt galen när jag absolut inte fattade någonting om hur jag skulle använda maskinen. Jag ville helst bara gråta och skrika, "det kan väl inte vara så svårt" sa Harald och det gjorde det ju inte bättre. Hjälp mig då tyckte jag, "nej jag vet inte hur man gör, men det är väl bara att läsa och försöka" sa han. Visst men var ska jag läsa? En svensk beskrivning finns på en websida, men den stämmer inte med mitt program och hur lätt är det att läsa på en sida och göra rätt på en annan sida? Det funkar ju inte. Jag var helt galen och då bär jag mig illa åt och fick en smällande huvudvärk.

Harald skulle åka till Väla och köpa en rakapparat på ett medlemspris hos Clas Ohlson och jag hängde med för att handla några presenter. Jag ångade fram i gångarna där, slängde tillbaka grejorna när Harald inte tyckte det var något bra, Harald gick ca 5 m bakom mig haha! Jag fick lämna tillbaka en present lite efter jag köpt den för att presentsumman blev för stor, det ska ju vara rättvist till alla barnen i familjen. Jag hade inte lust att titta på något, men presenterna blev köpta iallafall.

Lugnast att sitta och vänta.

Hemma igen hade jag kommit på att jag kunde använda Haralds dator också, men inte blev det lättare, inget fungerade. Jag sms:ade desperat barnbarnet Jonathan och vännen Anna. Tänkte som så att får jag inte ordning på detta under helgen så säljer jag apparaten igen, kan väl få tillbaka någon tusenlapp. Jag förbannade mig själv återigen för att jag kunde vara så dum att jag trodde att jag skulle fixa det. Inte ens när jag fyllt 70 har jag lärt mig något om mig själv. Jonathan svarade att han skulle komma imorgon och sedan ringde Anna mig. Hon guidade mig under nästan två timmar (tror jag) så att jag lyckades komma igång. UNDERVERK sker!

Min första skärfil! Nu ska jag göra fler imorgonbitti när jag sovit så att jag inte glömmer igen. Tusen tack till dig Anna för att du tog dig tid och dig Jonathan behöver jag nog en annan gång!