Hastensholmen

Innan jag glömmer igen så ringde min läkare i fredags, det var en avtalad tid och hon hade svar om min magnetröntgen. Inga konstigheter, ingen tumör som tryckte på nerven utan bara en inflammerad nerv. Det var ju skönt, på min fråga om hur lång tid detta kan ta så är det upp till 1 år. Jag har nu passerat 3 månader och jag kan bara försöka gilla läget och trycka i mig de där tabletterna som jag inte gillar. Hon har nu skrivit ut för 3 uttag så.....ja hoppas det räcker iallafall. Hon poängterade igen att jag kan öka, jag har inte gjort det än, ger inte upp så lätt, om jag inte har ont så vet jag ju inte när jag kan börja trappa ner, så tänker jag.
Nog om det, igår var det fint väder här på västkusten och vi fick hänga med ut med båt.

Harald och jag och sedan Arne var först nere och väntade en stund på de andra.

Här kommer en fullastad småbarnsförälder.

När vi körde ut fick vi köra slalom bland alla båtar som hade huggsexa om båtplatserna.

Det är fullständig kaos i hamnen och skönt att bara kunna köra ut därifrån.

Jacob, Leon och Ann-Sofie

Nöjd man.

Och fler som är nöjda.

Först hade vi tänkt Lökholmen, men där var upptaget så det blev Hastensholmen.

Vår camp.

Finns en och annan brännmanet.

Det är så skönt att ligga på klipporna.

Jag tog en promenad på ön och fotade lite.

Vi åt matsäck vi hade med oss och fika. Det började dra ihop sig på himlen och vi var nöjda och åkte tillbaka.

Den här hörde liksom inte riktigt dit.

Här uppe, gula huset, ligger Haralds barndoms sommarhus, hur många gånger har jag inte lagt ut det?

Vi åt gemensam middag på kvällen, Pekås potatisgratäng, den är bara bäst samt grillade färsbiffar i den där 3-marinaden, olja, soja och vitvinsvinäger.

En så mysig dag på alla sätt, tusen tack!