Bjudningar

Att gå bort är väldigt trevligt, annan mat än sin egen serveras, annan miljö och inte minst att träffa människor och prata om allt möjligt som behöver ventileras. Sedan får jag också inspiration till vad jag själv kan servera andra.
Igår var vi först hos syster Anita tillsammans med våra kusiner Gun samt Bengt med fru Connie. Bengt och Connie har vi fått kontakt med på senare år och det är så roligt.

 

Kusin Bengt som bor med sin fru Connie i Broby i Skåne.

 

Först serverades en Broccolisoppa med en oströra.

 

En god läcker sallad tillsammans med rökt fläskfilé och en dressingsås. Särskilt sojabönorna var goda, en ny upplevelse för mig.

 

En makalöst god glutenfri kaka till kaffet med vispgrädde.

 

Jag fortsatte till Helsingborg till min tidigare arbetskamrat Monica där också Helene kom från Glumslöv. Det var ett bra tag sedan vi träffades och det var så roligt. Det är många arbetskamrater som passerat genom åren och några har jag fortfarande kontakt med. Monica och Helene var mina kollegor på mitt första jobb som arbetsterapeut och det är något särskilt även om det var en kort tid.

 

En god pastarätt med sallad.

 

Hallonpannacotta

 

En lite ovanligt kakkombination, choklad och äpple, det var gott till kaffet. Herrejösses vad jag har ätit denna dag!

Jag är en totalt värdelös bilförare och i kombination med den värdelösa orienteringsförmågan kan det lätt bli en katastrof av mindre format. Jag hittade till Vimmerbygatan med bara en felkörning, jag har ju varit där ett antal gånger genom åren och aldrig lyckats hitta dit direkt. Hemvägen blev värre. Jag skulle följa efter Helene och när vi kom ut till 111:an skulle jag köra åt vänster. Först hade jag problem med att få på rätt lyse på bilen och troligen körde jag hem med parkeringsljus så jag såg absolut ingenting, kände inte igen mig alls och kom helt fel. När jag kommit ut på E4 eller E6 och det gick söderut körde jag av på en konstig avfart och hamnade på något konstigt ställe där långtradarna stod uppställda. Kolmörkt och jag stannade och tänkte jag ringer till Harald och gråter innan jag tog mig samman igen och snirklade mig ut på motorvägen igen. Så småningom kom jag ut på Österleden och då var det bara att köra rakt fram med kramp i fingrarna eftersom jag var tvungen att hålla inne spaken för helljus för att kunna se något överhuvudtaget. Jag får väl vara glad för två saker, att jag kom hem och att jag inte blev tagen av polisen.