Dagarna försvinner

Dagarna försvinner i rasande fart, numera kan jag faktiskt ibland tänka att jag har inte all tid i världen. Mor dog 1996 och det känns som igår och under samma antal år så är jag 85, hisnande tanke. Jag är absolut inte rädd för att bli äldre, just nu trivs jag så med livet, jag behöver inte kämpa för att vara "duktig" på jobbet, jag kan bara finnas och göra det jag vill. Jag har ett jäkla rättvisetänk som ibland är plågsamt. Med vår stora familj har jag jämnt ett gnagande dåligt samvete för att jag inte ägnar mig tillräckligt mycket åt alla. Det blir ofta så att de som kommer på besök eller ber om hjälp blir de jag träffar, medan presenter odyl blir rättvist i minsta lilla detalj. Ibland tycker jag själv att jag är rätt knäpp, men det är inte så mycket att göra åt vid det här laget. Jag tycker ändå att jag hittat någon slags lugn även om kanske denna bloggen vittnar om något annat haha!  Jaha, det blev ingen promenad idag, jag hade städuppdrag och det blev en cykeltur istället. Jag kollade ändå kameran och idag verkade den fungera igen.

 

Vi blev hembjudna på en riktig vårfika till kusin Gun och Göran. Trevlig och underbar fika på deras inglasade terass i 20 graders värme. Vilken gosetid vi har framför oss.