Hemma igen

Ikväll vid sjutiden kom jag hem igen efter en lååång natt och dag på lasarettets strokeavdelning. Det är ingen stroke, hjärnröntgen visade på en helt frisk hjärna, trodde ni inte va? Jag har förstått nu att orsaken till att det blev så dramatiskt på något sätt, är de väldigt strikta reglerna så fort misstankarna finns på stroke. Infektionen jag har gjorde ju kanske inte saken bättre, jag ser ju liksom inte frisk ut. Det var stört omöjligt att somna efter det kaosartade mottagandet och sedan var det koll med jämna mellanrum så det blev inte många timmars sömn. Idag har jag hört andras mottagande under dagtid och de var betydligt lugnare och inte hela personalstyrkan på en gång.

Frukosten serverades och det var absolut inget fel på maten, däremot har jag inte mitt normala smaksinne, nu kan jag inte längre bli kock! Tråkigt.

Dagen blev sedan lååång och tråkig, inte förrän efter lunch kom läkaren och pratade med mig,  "i hans värld" som han uttryckte det "är detta en ansiktsförlamning". Så då skulle jag till Öronläkaren och sedan fick jag åka hem. Jag är såklart lättad över att det inte är något värre, en tankeställare för mig att verkligen skärpa mig och ta det lugnt. En hel dag i sängen, jag tror jag kan vänja mig. Hela eftermiddagen gick och inte förrän strax före 6 blev jag hämtad till Öron och nu fick jag själv gå, fast med sällskap. Cortison och ögondroppar och "lapp" för ögat åtminstone på natten eftersom jag inte kan stänga det. Extra besvärligt eftersom inflammationen inte heller är borta.

En go sak med dagen i sängen är att jag äntligen fick läst ut tredje delen av Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj. Den har varit seg och stundtals lite tråkig, men vilket underbart tidsdokument och många tankar om mina föräldrar och min egen uppväxt.

Nu bjuder jag på ett fantastiskt foto på mig och min skönhet för tillfället. Men, jag kommer igen!

Måste bara avsluta detta med att säga att jag är djupt imponerad av hur väl jag blivit omhändertagen, vilket gör att jag alls inte är orolig för att bli sjuk igen även om jag inte vill det. Sonen Joel har ju en fantastisk kommentar på mitt förra inlägg om 40-talisterna så visst, sjukvården får se upp, nu kommer vi!