Jag promenerade från parkeringen upp till fyren och tänkte då att nu jäklar ska jag väl hitta Silvergrottan.
Triften börjar blomma.
Jag lyckades med stort besvär klättra ner och hela tiden tänkte jag på vad sonen Joel sa en gång när de på Räddningstjänsten hämtat en kvinna med benbrott. "Det är såna som du i din ålder som tror att de kan klättra". Det blir liksom absolut förbjudet att ramla.
Så skulle jag hitta Silvergrottan och försökte följa de vita pilarna som var ritade på stenarna. Stört omöjligt att hitta, vad förbannad jag blir. När jag sedan klättrat upp en bra bit igen utan att ha hittat så gav jag upp. Då började mina ben bli mer som kokt spagetti och andningen ansträngd. Men nu återstod den enklaste vägen som iallafall inte fordrade klättring bland stenarna.
En sådan här dag kan jag drabbas av en stor sorg över att vi inte seglar längre.
Uppe igen, så skönt.
Hemma igen tog jag en fika på balkongen och det var alldeles för varmt. Jag gav mig av med cykeln istället och hittade Harald hos vännerna Ulla och Bernt i deras fina trädgård.
Där blev det gofika och trevliga samtal, så mysigt.
Jag cyklade om Saluhallen där de hade provsmakning av pizzor.
Så nöjd och glad hemma igen och läste ut min bok. Äntligen har jag läst boken om Marie Göranzon, så läsvärd och intressant. Hon är en fantastisk kvinna och bortsett från det så är igenkänningsfaktorn stor. Så mycket bra tankar och spännande att läsa om livet på Dramaten. Läs!
Ahh, klättra inte själv på Kullaberg�� //Mia
SvaraRaderaIngen vill ju gå med mig....
RaderaDu blir inte förståndigare med åren..klättra själv på Kullaberg..jag vet inte vad jag skall säga utan att bli besserwisser men man får en klump i magen. Men så fina bilder det blev! Var rädd om dig Titte!! Kram Gunnel Och Glad Påsk så klart :)
SvaraRaderaNej, suck, kommer nog aldrig att bli..... Tack Gunnel! Kram
Radera